Tills döden skiljer oss åt?

Ska jag säga en sak jag är rädd för?
Det är att sluta ensam.
Tror ni det är möjligt om man träffar sitt livs kärlek vid ungefär 25-35 års ålder att man kan hålla ut och älska varandra lika mycket som man gjort sedan dag 1. Eller rinner det ut i sanden?
Jag vill att jag och min man ska sitta gamla och rynkiga på vår veranda, hålla varandra i handen, le mot varandra och veta att DU var den som gjorde mitt liv så perfekt som möjligt. Jag kommer alltid älska DIG. Utan dig att jag bara existerat utan att ha levt.
Våra barn och barnbarn hälsar på oss och vi fikar och berättar om hur det var när vi va små. Alla misstag, och allt vi lärt oss från våra misstag
--
Kanske låter löjligt..?
Men får jag det, så är jag den  lyckligaste personen på jorden.
Tänk att veta att det alltid finns en axel man kan luta sig mot.
¨

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0